Minns tiderna då jag var inne varenda dag på tidningen Kamratpostens community KPwebben, en hemsida som riktar sig till barn mellan 8-15 år. Framförallt i forumet var det man spenderade sina timmar, snackande via nätet med ungdomar i ens egen ålder om allt mellan himmel och jord. Hade även många trogna läsare på mina olika fanfictions, deltog i många rollspel. Det var ett andrum, ett ställe att ta vägen när kompisar svek och livet vände en ryggen.
Så började saker och ting plötsligt förändras. Första steget var att hemsidan utan förvarning ville ha betalt för medlemskap. Om jag inte minns fel kostade ett helår 199 kronor för dig som var prenumerant, 299 för dig som inte fick tidningen i brevlådan. Redan då var det många kära vänner som slutade på sidan under tårar och åter tårar, och sedan hörde jag aldrig av dem igen. Men de allra flesta lyckades få sina föräldrar och betala, men redan då tänke jag: ”Varför ska bara barn som kan betala få ta del av denna fantastiska värld?”
Nästa steg var på ett sätt en lättnad, på ett annat en sorg. Nu behövde man inte längre hosta upp ett par hundralappar för att kunna logga in med sin avatar, utan istället var det ett prenumerationsnummer som gällde. Några återvände troget till hemsidan, men plötsligt stod vad som kändes som hälften av hemsidans medlemmar utan möjlighet att logga in. Jag, som i många år hade läst KP och efter jag tröttnat hade min lillebror tagit över, andades ut över att sluta behöva betala pengar, men plötsligt kunde inte min allra bästa nätkompis längre stanna kvar på sidan. Vi fortsatte hålla kontakten över mejl, men det var inte länge vi lyckades hålla kontakten uppe.
Nu har jag sedan länge slutat logga in på sidan, dels för att jag efter många år tröttnat, och dels för att min lillebror inte längre prenumerarar på KP och därmed saknar jag prenumerationsnummer. Men alldeles nyligen slog beskedet om att KPwebben ska lägga ned i april mig som en örfil. Jag har bara en enda fråga: varför?
”Vi vill att KPwebben ska vara världens bästa och säkraste plats för barn att vara på, och det kräver att massor med människor jobbar med sajten nästan dygnet runt. Det kostar mycket pengar. Och ibland måste man välja vad man ska satsa på. Då känns det trots allt bäst att välja det som flest använder, det vill säga tidningen KP. På KPwebben är ungefär 13 000 medlemmar inne varje vecka. Det är verkligen inte dåligt. Men tidningen har cirka 200 000 läsare, det är mer än 15 gånger så många.”
Så förmulerar chefredaktören Lukas Björkman sig på hemsidan i en artikel som förklarar varför hemsidan inte kan få vara kvar som vanligt. Den första april ska allt som har med communityn att läggas ned, hemsidan kommer alltså bara vara en sida med artiklar och spel.
Redan en gång har KPwebben räddats på håret från nedläggning av medlemmarna, barnen lyckades tigga till sig tre månader. Från början var det planerat med begravning den 9 januari, men tydligen lyssnade cheferna på Bonnier till barnen till en gångs skull. Jag undrar: varför inte lyssna igen?
2010 blev KPwebben utsedd till Sverige bästa barnsajt, och jag kan inte göra någonting annat än att hålla med. Jag tror verkligen inte att Bonnier, som äger tidningen och hemsidan, förstår hur viktig roll den här sajten spelar i KPwebbarnas liv.
För ärligt talat. Bonnier är ett av de allra största tidskriftsförlagen vi har här i Sverige. Av alla ting de kan välja att strama åt budgeten på, varför KPwebben? Varför barnen?
Pengar är ingen ursäkt för att lägga ned det som är den lilla ljuspunkten i mörket för många barn. För någon måste kunna kliva in och rädda det där som är så värdefullt att det inte går att köpa för alla pengar i hela världen, även om det betyder att slantarna ska komma ifrån statsministerns egen ficka.
